Kärlek

Vid vårt besök vid Vatikanen idag såg jag flera nunnor (har jag iofs gjort överallt här i Rom). Och när jag gick där med min man och kände mig alldeles förälskad så började jag tänka lite på livet för en nunna och munkarna och alla katolska präster som väljer bort allt vad kärlek är (räknar då intr deras kärlek för Gud utan tänker på en fysisk person som man kan se och känna osv). Förstår inte hur man kan välja bort det för att leva i celibat hela livet och aldrig känna den kärleken man kan känna för någon annan och den underbara känslan att pussa den personen eller bara kramas och dela allt i livet med denne. Visst kan man välja att inte ha barn osv det är inte alla som vill det men att leva helt utan det underbara som ett förhållande kan ge en. Menar då inte sex osv utan vara allmänt allt man delar med en person man lever med. Om ngt hände som gjorde att jag aldrig kunde ha den där fysiska närheten igen så skulle jag ändå ha kärleken och allt det andra kvar men att inte ens ha det och att välja att aldrig uppleva det förstår jag inte riktigt. Min man är väldigt religös och för honom är närheten till Gud viktig men han kan ändå ha ett liv med kärlek och ha familj osv och samtidigt vara nära Gud. Jag respekterar hans val och hans religion och lär mig gärna mer om den men är inte så troende själv, är inte ateist men mer skeptisk skulle jag väl säga ;-) men vi är oerhört lyckliga ihop ändå och jag hoppas att vi kan utöka vår lilla familj ytterligare en dag och vara lyckliga tillsammans i alla våra dagar. Känns som vi varit gifta i flera år redan trots att det inte alls är speciellt länge. Känns verkligen som vi är "meant to be".

Bild av mig o min älskade make i Vatikanen i Rom.